Jag och min mor!
I går träffade jag min mor,hon har inte långt kvar att leva och de många milen upp för att säga farväl tog hårt,hon har inte varit mycket till mamma,men hon har trots allt burit mig,skänkt mig liv och att ta farväl utan att egentligen känna som man ska eller gråta som man bör,tärde på mig,jag kunde dock inte förmå mig att gå utan att se henne rakt in i ögonen,hennes blick sa det förlåt jag aldrig fått,den ånger jag aldrig sett och en förtvivlan över hur det blivit,tårar rann på hennes kortisonsvullna kind och hon vinkade tafatt när jag gick.......min mamma förvaltade mig inte så väl,men att få titta in i hennes blå ögon och känna att hon för första gången i mitt liv SÅG mig, gjorde ont,46 år försent kände jag kärlek från min mamma och nu är det försent.
Var rädda om varandra <3
Lotta
skriven
Kära goa fina Lotta! Du fick den bevisad till slut.....kärleken från din mamma. Kärleken till dig har nog alltid funnits där, hur har den kunnat annat....? ❤️ Din blick in i hennes en sista gång bekräftade kärleken mellan er och jag tror att hon kände förlåtelsen inne från ditt hjärta. Du kan kan vara så stolt över dig själv att du orkade. Nu kan hon somna lugnt.... Kram till dig kära Lotta. Tankar till dig i denna svåra tid 💞