Fjolårets midsommarkrans

I klimakterietider och munsår och en konstant rinnande kran så kan jag nästan skratta åt vilken enorm förändring jag genomgår,jag har en PMS som ger skallige Peter ett om möjligt ännu högre hårfäste,jag är en fara för allmänheten när jag arg som ett bi cyklar genom byn,vad jag är arg för vet ingen,knappt jag själv,jag länsar hyllorna på Willys för att kunna konsumera hela kostcirkeln och min egen påhittade konstcirkel på samma gång,den senare består av ostbågar,netflix och vin som smakar fjolårets midsommarkrans,där kan jag sitta och trycka i min kammare med en ful offerkofta på och tycka rysligt synd om mig själv.
 
Att vara 46,5 år och känna att man är en parodi på sig själv är ingen större hit,men rätt underhållande,jag kan skratta hysteriskt åt mig själv i ena sekunden för att i nästa stund gråta som ett litet barn och hulka att ingen älskar mig eller tycker jag är fin.
 
Jag skulle smörja in min stackars ishias med Voltaren gel i går och Peter sa (av ren omtänksamhet) att han hade en hel tub i sin ryggsäck och jag bröt ihop totalt och frågade med tårar och snor rinnande hur han kunde vara så okänslig...han tittade på mig som om jag var den första misslyckade mallen på något som skulle föreställa hans sambo och jag brölade fram att han tyckte minsann att min röv var så stor att det behövdes en HEL tub,han virrade på huvudet och kramade om mig och bedyra ÅTER igen att jag är den finaste han vet ♥
Men annars är det bra :-)
Ha nu en fin dag!
 
Lotta
 
 

Broke Away!

På Söndag fyller min förstfödda 23 år,lika gammal som jag var när jag fick henne,den dagen glömmer jag aldrig,den dagen mötte jag min största kärlek,den dagen mötte jag min framtid och allt landade så självklart,allt runtomkring oss var ett kaos,men vi levde i vår lilla bubbla och med hennes lilla hallonröda mun och arga veck i pannan så tog hon mitt hjärta och höll det så hårt att det nästan slutade slå.
 
Vi hade det tufft mellan varven,vi förlitade oss på varandra innan vi mötte Magnus och blev en familj,jag var ung men gjorde mitt allra bästa med de förutsättningarna jag haft och mallen jag fått att följa som föräldrar var en mall jag lovade mig själv att aldrig följa......det löftet bröt jag.
 
En låt som blev"vår" låt är denna, Broke Away med Wet wet wet,varje kväll när Nikki hade lite svårt att somna så satte jag på den här låten och jag dansade sakta ända tills hon somnade mot mitt bröst,mitt hjärta höll på att brista varje gång jag misslyckades som Mamma eller orken tröt,att älska så enormt mycket tar på krafterna,låter säkert heldumt,men så var det i alla fall,man vill skydda och vakta och vara allt det där som är det bästa för ens barn...hela tiden.
 
Nikki Linda Andréa även om du just nu har tagit att stort kliv i livet utan mig så finns du i mina tankar hela tiden och jag hoppas du känner när jag saknar dig som mest,jag hoppas även du kan känna min starka kärlek ♥
 
Jag önskar dig en underbar födelsedag.
Jag älskar dig ♥♥
 
Mamma
 
 

Som en hyena i ett spökhus

Helgen var fin,Peter jobbade natt så jag passade på att bjuda hem en kär vän som jag kände behövde lite extra omvårdnad,så det blev mycket prat,tankar,god mat,vin,promenader med Affe och massor med skratt som alltid varit vårt signum.
I Söndags uppvaktade vi Lilla C som nollade med presenter och blommor och sen pysslade jag om Annicka och gav henne en helkroppsTS,lät henne bara få njuta med musik och mina händer,hon njöt och det var en härlig känsla att kunna ha den förmågan att kunna skänka ro och frid till en annan människa,någon som jag dessutom tycker så väldigt mycket om,jag är så tacksam för vår vänskap som vi bägge försöker vårda ömt,ibland har jag misslyckats och ibland har Annicka haft mycket med sitt,men vi hittar ALLTID tillbaka till varandra,med vår ärliga kommunikation och kärlek ♥
 
Jag är så tacksam för dem som tillät mig få rasa under tiden min mamma blev så sjuk och senare gick bort,hur de slöt upp och lät mig få sörja trots att de är fullt medvetna om bakgrunden i min och mammas relation,att ingen dömde mig och frågade hur jag kunde sörja en sådan människa,men trots allt var hon ju det,en människa som gav liv till mig.
 
Jag är harmonisk och trygg nu när jag vet vilka som älskar mig och som alltid kommer finnas för mig och Peter har inte för en sekund lämnat min sida,han är verkligen min klippa och utan honom hade jag inte kommit halvvägs.
 
Min kärlek och mjälte ♥♥
 
I går var jag och kära Anna R på kvalitetssäkran i vår utbildning som beröringspedagoger och vi hade jättetrevligt,vi har av olika skäl inte haft möjlighet att umgås på länge men igår fick vi en hel dag och lite kväll också,när jag kom hem fick jag en stund med Peter innan han skulle iväg och jobba sista natten för denna veckan.
 
En rolig grej(i min störda humorhjärna) som hände på dagen var att vi pratade om lokaler till föreläsning och Anna sa att hennes sambo driver en restaurang som sväljer 300 gäster,jag fick genast en bild med stora gap som svalde gäster i klungor och skrattade länge och hjärtligt och med hjärligt menar jag högt och gällt som en hyena i spökhuset en mörk kväll i Januari,jag tyckte det var hysteriskt roligt och mitt frustande och brölande smittade av sig till övriga i gruppen :-)
Kanske var det inte så att de skrattade utan faktiskt led av oljudet jag lyckades få ur mig och det som såg ut som leende i själva verket var grimaser 
 
Ja,den som lever får se och nu ska jag ta tag i mitt liv och min micropaus är slut,ha en toppendag på er :-)
 
Lotta