Jag är tillbaka!

Ett år senare och ett år klokare har jag nu bestämt mig för att återgå till att blogga igen,saknar skrivandet och har haft en annan blogg i dagbokssyfte mer än något annat,där har ett fåtal läsare fått följa min kamp mot ett bättre mående.
 
Det är ingen större hemlighet bland de som står mig nära och som har en gnutta insikt om hur jag fungerar att jag inte har mått speciellt bra,jag rasade totalt i höstas och har sedan dess försökt att ta en dag i taget och det med hjälp av riktigt fina människor som förstått att det faktiskt dolde sig en hel del smärta och sorg under mitt glada yttre.
 
Redan förra hösten efter den jobbiga brytningen med F började jag förstå att jag inte mådde speciellt bra,men jag körde på som vanligt och lyssnade inte på min kropp och till slut så orkade jag inte,det gör ingen.
 
Jag har bytt jobb och det blev mer positivt än vad jag kunnat ana,jag har konfronterat och rannsakat mig själv och äntligen insett mitt värde som människa och jag är stolt över att kunna säga att jag vet att jag duger och att jag är en bra människa som alltid har satt andra först men som äntligen börjat ta hand om mig själv,som min fina vän Annika brukar påpeka så är jag min bästa vän och sin bästa vän ska man vara rädd om och hon har rätt för jag hade aldrig behandlat en annan person som jag behandlat mig själv :-(
 
Upplever du att jag har förändrats så är det säkert så,jag talar numera mer om vad jag tycker,tänker och känner och jag gör det lika mycket för din skull som för min :-)
 
Jag var i dejtingsvängen ett tag,men det gav mig absolut ingenting mer än att jag fick ett par goda vänner på köpet,för övrigt har större delen av de män jag mött tyvärr visat prov på varför jag hellre är singel.
 
Jag saknar närhet,jag saknar kärlek men det får komma när det kommer och fram till dess så klarar jag mig alldeles utmärkt på egen hand.
 
Undrar du vad som fått mig att må så dåligt så är det inget jag kommer att gå in närmare på,en lång rad av händelser under en väldigt lång tid samlades bakom lås och bom och när det väl började skrapas på ytan så släpptes det ut och det gick inte längre att stå emot...jag som knappt fällt en tår på 40 år gråter numer så fort jag ser en fin dörrmatta :-)
 
Det viktiga nu är att se framåt,ta små babysteg mot ett ännu bättre mående,lära mig lyssna på min kropp och lära mig prata ännu mer och då menar jag om mitt innersta,för prata kan jag ju ;-)
 
Vill du fortsätta vara min vän så var rädd om mig,så ska jag vara det tillbaka,ta mig aldrig för givet och behandla mig med den respekt jag förtjänar så kommer jag göra detsamma till dig.
 
Välkommen tillbaka :-)
 
Lotta