0

När det händer....

Jag fick en fråga häromdagen angående panikångest och hur jag skulle beskriva känslan att få det....
Att " få" det som om det vore en gåva är inget jag skulle vilja kalla det,att drabbas av det är en mer korrekt benämning enligt mig.
Jag medicinerar en liten dos för att inte behöva drabbas av PÅ och tack och lov kommer det inte så ofta men ibland kan jag känna redan på morgonen att idag är en dag som jag inte bör sätta mig i en bil och köra in till Malmö tex,jag kan känna en diffus yrselkänsla och en känsla av att befinna mig i en bubbla,det brukar sällan bli något av det,men vissa dagar kan jag inte springa ifrån känslan och då kan det komma när jag är och handlar,det jag har lärt mig hantera dock är att det inte hjälper att fly,jag andas mig igenom det och då blir det inte så mycket mer.
Men då och då hinner det bli en riktig attack och då brinner huvudet,jag svettas,skakar, får svårt att andas,väggarna kommer emot mig och  då ställer jag korgen/kundvagnen och tar mig ut,man behöver inte ta varje strid utan ibland är det det enda som hjälper,avleda attacken och springa ut och andas.
Efteråt är jag helt slut och är ofta både ledsen och lite chockad så då vilar jag resten av dagen om jag kan.
Jag har haft detta i över 20 år och känner min kropp,jag vet när jag inte ska och kan och då säger jag nej och stopp!!!
Jag kallar det ett socialt handikapp för det är tufft och svårt,de första månaderna så levde jag i skräck och isolerade mig,men så småningom fungerade medicinen och det blev färre och färre attacker och varje attackfri dag blev en gåva 🙌🏻
Har du frågor om det? Känner du att ingen fattar dig,skriv till mig ♥️
Att leva med panikångest är verkligen tufft och jag önskar ingen det, ofta är det ett försenat tecken på att du levt på ångorna för länge.
Var rädd om dig 🙌🏻
Lotta 
(null)