Ensam är (lite)stark!
Lagom till sensommaren kom välkomnade jag dig....
Med förväntansfulla och barnsligt öppna armar steg jag åt sidan och släppte in dig...
Jag undrade vad du ville...
Kom du för att stanna? har jag börjat undra och trots att jag brukar tvivla när jag mår bra så kan det kanske vara så att du vill bli kvar.
Ingen blir gladare än jag om du förblir vid min sida.....
Jag tycker om att vara mig när du är här,jag älskar mig som mest när du parkerar dig i mitt liv men när känslan av trygghet har landat brukar jag gå....
Jag vill inte gå,jag vill inte att du går....
Under ytan kommer inte många,jag tycker inte om att göra mig sårbar,du kryper inte bara under ytan,du landar mjukt utanpå och omhuldrar mig.....
Jag är starkare än någonsin och jag behöver den styrkan nu när det är så mycket kaos omkring mig,men samtidigt tillåter du mig att vara trött....du får mig att inse att jag måste vila,att det är ok att bara ta hand om mig själv lite grann....
Jag hör jag mitt skratt och ser hur det når till ögonen och är äkta och för första gången på väldigt länge kan jag acceptera och hantera det faktum att ensam är lite stark,ibland har man inget val...du kom och ruskade liv i mig.....du är dock inte synlig,inget jag kan ta på,men jag känner dig....Tack till mig som lät dig ta plats i mitt liv,det var på tiden och du är mer än välkommen....<3
Lotta