Att vid 41,5 års ålder hamna i supersvackan Allan skojar man inte bort...jag har känt mig förvirrad och osäker på mig som person och min plats i livet ett bra tag nu,först trodde jag de första månaderna att det berodde på en hormoninställning som min kropp utsattes för, men ju mer tiden går desto mer känslosamt blir det...jag vet inte om jag har en försenad reaktion på mycket som hänt i mitt liv under det senaste året och även en massa år före det,men en sak är säker,det är förbannat jobbigt..i synnerhet som jag och Frank fortfarande håller på att lära känna varandra och man vill visa sina bästa sidor,men jag måste försöka inse att föreställa sig blir ännu mer fel i längden och att det är väl bara att visa upp sitt rätta jag....men att detta skulle vara mitt rätta jag har jag svårt att förstå, för det är inget jag känner igen,jag känner mig sjuk,orolig,matt,håglös och min annars så positiva personlighet har blivit förvandlad till en surkärring som bara bölar så fort hon har en fis på tvären...jag är trött på att jobba helger och jag är trött på att ha långt till närheten jag vill ha av Frank,jag är trött på min långa hår som ska klippas på Fredag,jag är på trött på min dåliga ekonomi och på att alltid sätta mig själv i sista hand,jag har jämt dåligt samvete och tycker inte att jag räcker till,en jul ligger framför mig och jag vet inte hur den ska firas.....jag är föräldrarlös och har slarvat med träningen....ja ni hör ju vilken j-a bitterfi**a jag har blivit. Jag som alltid lyckats se det vackra i det fula,det lilla guldkornet i vardagen och kunnat vända alla möjliga och omöjliga situationer till positiv glädje.
Jag har nästan glömt hur det låter när jag sjunger,jag har nästan glömt hur tråkig min humor är och framför allt så har jag nästan glömt vem jag är...var det kanske helt enkelt bara dags att byta personlighet?
Jag är tillbaka och kanske är min resa lång och tråkig eller så vänder det och ni får tillbaka den gamla,störiga Lotta =)