Fjolårets midsommarkrans
I klimakterietider och munsår och en konstant rinnande kran så kan jag nästan skratta åt vilken enorm förändring jag genomgår,jag har en PMS som ger skallige Peter ett om möjligt ännu högre hårfäste,jag är en fara för allmänheten när jag arg som ett bi cyklar genom byn,vad jag är arg för vet ingen,knappt jag själv,jag länsar hyllorna på Willys för att kunna konsumera hela kostcirkeln och min egen påhittade konstcirkel på samma gång,den senare består av ostbågar,netflix och vin som smakar fjolårets midsommarkrans,där kan jag sitta och trycka i min kammare med en ful offerkofta på och tycka rysligt synd om mig själv.
Att vara 46,5 år och känna att man är en parodi på sig själv är ingen större hit,men rätt underhållande,jag kan skratta hysteriskt åt mig själv i ena sekunden för att i nästa stund gråta som ett litet barn och hulka att ingen älskar mig eller tycker jag är fin.
Jag skulle smörja in min stackars ishias med Voltaren gel i går och Peter sa (av ren omtänksamhet) att han hade en hel tub i sin ryggsäck och jag bröt ihop totalt och frågade med tårar och snor rinnande hur han kunde vara så okänslig...han tittade på mig som om jag var den första misslyckade mallen på något som skulle föreställa hans sambo och jag brölade fram att han tyckte minsann att min röv var så stor att det behövdes en HEL tub,han virrade på huvudet och kramade om mig och bedyra ÅTER igen att jag är den finaste han vet ♥
Men annars är det bra :-)
Ha nu en fin dag!
Lotta
