Kärleken till ett barn!
Jag följer en blogg som handlar om Victor den lille fisen som jag skrev om här <-------------- hans Mamma skriver om tiden före och efter hans död och jag gråter floder varje gång...jag har den under länkar men ni kan hitta till den direkt här
Hur finner man styrkan efter att ha förlorat ett barn?hittar man någonsin livsglädjen,hittar man någonsin meningen med livet igen? glömmer man,blir kärleken svagare,kan man ersätta ett barn med ett syskon?
Hade jag förlorat ett av mina barn så vet jag inte om jag hade överlevt....jo rent fysiskt kanske,men hade jag blivit människa att förstå meningen med det...att förlora ett barn.....hur går man vidare med livet efter det?
Att förlora en förälder eller mor och far förälder känns ju mer naturligt,men ett barn......?
Jag tänker på "föräldrar"som Josef Fritzl som verkligen missbrukar sin rätt att vara förälder,de som slår,hånar,nervärderar sina barn,som inte är värdiga namnet förälder....hur tänker man när man gör sådant mot sitt barn? varför är man dum mot ett liv som är skapat och fött av dig....varför ser man inte lyckan och glädjen i att vara en Mamma eller Pappa...tänk så många som inte får chansen att bli föräldrar men som inget hellre önskar?
Att få vara en mamma är en Gudagåva...en uppgift att fostra en liten person att bli en sån god människa som man kan hoppas på,en människa som bringar glädje och kärlek och som en dag själv blir förälder och förhoppningsvis en bra sådan.
Lev väl käraste ni!!
Kram Lotta