En klimakteriekossas bekännelser
Jag håller på att kräka på mig själv,jag hinner inte mer än att avsluta en pms period så går jag in i en ny känns det som,en morgon för inte allt för länge sen började jag gråta över att badrumsmattan låg rak och inte lite chict snett som jag vill att den ska ligga,jag hade lätt kunnat slita av mig håret i ren frustration,hur S*V*Å*R*T kan det vara att lägga mattjävelen som jag vill ha den??? Jag kvävde ett primalskrik och tårarna brände bakom ögonlocken.
Hur är det ens möjligt att bli så upprörd över en sketen badrumsmatta,den enda som faktiskt kommer undan mina känslostormar är Affe,han följer mig vart jag än går och går under namnet gummibandet och speciellt när jag är en klimakteriekossa,för då är det precis som om han känner att en puff i baken när jag rättar till mattejävelen är precis vad jag behöver.
Men ärligt är det jobbigt för att inte påstå bedrövligt tradigt när det sköljer över mig,tack och lov så har vallningarna av värme inte gjort sig så påminda ännu i någon katastrofal grad vill säga,men jag går omkring som ett lallande åskmoln redo att explodera i antingen gråt eller ett ackumulerat hyeneskri som ska föreställa någon form av euforisk glädje,att magen är svullen och att jag går upp typ 19 kilo vid varje tillfälle gör inte saken så mycket bättre.
Peter,den stackaren försöker så gott han kan hänga med,han försöker underlätta,antingen ger han mig ingefära och citronte eller ett glas vin och så placerar han mig på balkongen med öppet fönster och fast han inte säger det så tolkar jag det som ett "Jag älskar dig men nu låser jag inifrån tills du är go igen"
Liam är modig,han kan mycket väl försöka skämta om min ålder och mina svajiga,obalanserade nerver,han kan till och med gå så långt att han blåser mig i örat som är det absolut värsta jag vet,hade jag inte älskat honom så mycket så hade han mest troligt blivt en finfin annons på Blocket.se
Men lika snabbt som det flyger på mig,lika snabbt avtar det och jag kan mitt i allt bli sådär löjligt lycklig som jag för det mesta är och så går jag runt där hemma och försöker gottgöra allt,att barn,Peter och Affe sitter inlåsta i fosterställning berör mig föga....det är ju över nu ;-)
Vi kvinnor har det minsann inte så lätt och tack och lov har jag en tålmodig man i mitt liv ♥
Jag ber min familj,vänner och kollegor om förlåtelse redan nu,för det kan vara så att det snart är klimakteriekossedags....Muu♥
Lotta
skriven
Jag säger bara : Praise to Novofem! Då vänder livet till det bättre igen. Inga vallningar, lagom värk, ok humör. Prova gärna!