Sanningar!
Jag har nog ibland ganska höga krav på min omgivning, och har svårt att släppa, när folk sårat eller gjort mig illa!
Den raden läste jag nyss på en annan blogg och precis så funkar jag,om jag är arg eller ledsen på någon och den personen direkt vill kramas och säga förlåt så kan jag inte,jag måste få lugna ner mig och reflektera lite först.
Om det visar sig att någon undanhållit saker eller ljugit för mig drar jag direkt tillbaka min tillit(om den ens funnits)och kommer fortsättningsvis inte berätta privata saker för den personen mer,därmed inte sagt att jag blir osams,bara lite mer restrektiv med vad jag berättar.
När jag går igenom något livsomvälvande eller riktigt tufft så vet jag hur jag som person hade agerat och om då inte mina närmsta vänner agerar så blir jag besviken och ledsen,jag vet innerst inne att det är fel av mig,men jag vet också att jag ändå kommer att finnas där för dem om det behövs...sån är JAG och jag kan inte kräva det av min omgivning.
Jag är verkligen långt ifrån felfri men jag är väldigt medveten om bristerna och om någon upplyser mig om mina mindre charmiga sidor så lyssnar jag och försöker tänka på det i fortsättningen,vissa saker kan jag säkert ändra på,men vissa saker är omöjligt att bara sluta med,för någonstans har jag givit människor så mycket av mig själv i alla tider att jag måste försöka sluta slå knut på mig själv för att behaga andra,vill man inte vara med mig så går det bra att lämna in en avskedsansökan,jag har på tok för länge varit för angelägen att vilja vara till lags och aldrig säga Nej,men helt ärligt så orkar jag inte längre,jag måste få ro och frid med att vara den jag är.
Med önskan om en fin dag ♥
Lotta