Den sista vilan
I dag var det så dags för min mors sista vila och i ett litet vitt kapell i Karlskrona var vi en väldigt liten skara som samlats för att överlämna henne.
Jag hade Peter med mig och han var ett stort stöd under hela dagen,en otrolig axel att luta mig emot.
Det var en stillsam begravning,en kantor som var väldigt duktig,en präst som var alldeles lagom och när kistan sakta lades ner under jord så sprack hela himlen upp och solen sken som för att ge ett avslut,som för att berätta att nu kan jag gå vidare,nu kan jag släppa ner axlarna och andas,jag har inte tagit ett enda djupt och fridfullt andetag på många många år och kanske kan jag någonstans i mitt hjärta finna frid och lugn,ett lugn som jag så väl behöver men som jag inte ansett mig vara värd,men någonstans borde sinnesfrid vara för alla,även för mig.
I ett litet vitt kapell sjöng jag psalmer,där försonades jag med mitt innersta,där lät jag mig ge hän till år av sorg och skuld som bara vuxit och låtit livet bli en enda karusell av känslor.
I dag förlät jag mig själv,den största gåvan om du frågar mig och för vad undrar du kanske,men det är oviktigt,det du behöver veta är att tiden sedan min mammas bortgång har varit kaos och jag har ifrågasatt mycket och många,kanske kan jag släppa det nu :-)
Jag ska nu vila mitt trötta huvud och önskar er alla en fin kväll ♥
Lotta
skriven
Den största varmaste längsta kramen till dig. Jag håller din hand och nu förstår jag varför jag har tänkt så mkt på dig de sista dagarna.